Helgen...
Vår nya "kompis" som orsakar total panikgråt och skrik...
Torsdagens jobbpass avslutades med rapport hemifrån; Ärtan spydde.
Lilla hjärtat fick inte behålla någon mat och hostade hemskt. Fredag
morgon, efter en stökig natt flämtar hon som en fisk på torra land.
Efter åtta timmar (hela fredagen) på akuten med medicinering och
undersökning med ca 30 min intervall får vi ett rum.Diagnosen är
öroninflammation och förkylningsastma/bakteriell lunginflammation
Natten består av tretimmarspass av medicinering.
Ärtan skriker så fort en rock kommer in och KLAMRAR sig desperat
fast vid min hals och gråter. Under behandlingen med mask skriker
hon oavbrutet...ca två minuter. Jag får hålla fast armar och huvud.
Tårarna täcker hela Ärtans ansikte och hon slutar spänna sig och
tittar upp på mig med sårad blick.
Nu efter Alvedon, Ipren, Kåvepenin & Ventoline börjar det se ut
att finnas ljus i tunneln...
Jag kan inte nog uttrycka min respekt och vördnad inför alla
de UNDERBARA sköterskor, underläkare, barnskötare & överläkare
som vi mött. Jag är verkligen SÅ glad att dessa människor finns.
Som kan, vill & orkar...TACK ♥
Det var min helg det!
Stackars ärtan! Flora får också medicin i mask när hon är förkyld och rosslar. Vi har en speciell sång som jag alltid sjunger när det är medicindags, sedan ger jag masken till Flora så att hon själv sätter den mot ansiktet. Ofta (inte alltid) går det bättre då än om jag bara håller i henne och hon är oförberedd. Lycka till och krya på er. Själv ska jag ta en hutt hostmedicin och dra täcket över huvudet ;)
Ånej... men du vilken helg. Stackars, stackars Ärtan och stackars dig/er! Det måste ha varit fruktansvärt. Man lider så med de små och det känns så tungt inuti en. Jag hoppas att Ärtan mår ännu lite bättre och att ni kan slappna av lite.
Och du, det kommer nya, bra helger :)
Kram, kram, kram!
Åh vilken tuff helg.
A har haft inhalator sedan han var 4 månader, ibland har vi behövt vara två....en som håller och en som medicinerar, med våld, inte kul. Ett antal akutresor mitt i natten för att andas in adrenalin har det blivit. Nu är han 3 år och det går mycket bättre, både att klara förkylningarna och att ta medicinen. Jag har tre tips: Behåll lugnet så gott det går, se till att ni får Pulmicort (eller annat kortisonpreparat) som underhållsbehandling att ta regelbundet så blir inte infektionerna så påfrestande och viktigast av allt gör det till ngt positivt om det så ska mutas med godis. A började ta sin inhalation själv när han förstod att han skulle få ut ngt gott av det och efter ett tag kan man trappa ut mutan, när hon lärt sig att inhalationen inte är farlig. Jag tycker inte man ska använda mutor och verkligen inte söta sådana, men att skapa skräck och panik för något som inte går att undvika hjälper ingen. När det är synd om ngn så behövs uppmuntran, ibland söt sådan. Lycka till och glöm inte att dom är tuffare än man tror.
Kram!
Men fy vilken mardröm!
Massor, massor, massor med kryapådigkramar till Ärtan från oss! Kram
Hej på dej ..verkar som vi gått om varann på akuten!
Satt där med Joel häromnatten ,som numera går med gips ända upp till knät...
Så helt krasst "det tar aldrig slut" med händelser..
Men risk för dötid och långa händelselösa timmar är inte stor när man har barn.
Krama lillfisen från mej...och en kram till dej oxå!
Era stackare! Hoppas Ärtan kryar på sig snabbt!
Kramar till er!
Lägeskoll: allt väl? Hoppas Ärtan har "piggat" på sig. Tänker på er.
Åååååå vad ja känner igen de där!
Vi har också suttit en å annan natt på akuten med en hysteriskt unge.
Men som tur är de så växer de bort!
Rasmus är nu år (snart) å denna vintern har vi knappt haft nå problem å inte satt en fot på akuten, förra vintern hade vi bara ett besök på akuten, så håll ut!
Skickar lite stärkande astma fria kramar :)
