Kontrollbehov...
Puh, det är mycket som rör sig i mitt huvud nu...
Det har hänt mycket (ja, det har väl en tendens att göra det här i livet).
Väldigt mycket har hänt på väldigt få år och allt börjar ta ut sin rätt på
div sätt. Steg ett var att gå till en kiropraktor, praktiskt, enkelt & lätt.
Sen det där svåra, tunga, ohanterligt (känns det som ju) obegripliga.
Psyket... Suck, detta fantastiska och förrädiska psyke som påverkas
så mycket mer av allt fysiskt än man fattar.
Jag är väldigt orolig av mig i vanliga fall. Tänker efter alldeles för mycket
före, vinklar vänder och lägger alla andras intressen & åsikter före mina.
Min barnmorska insåg snabbt hur känslig jag är... Något få gjort.
Väldigt få. Jag är så duktig, så ordentlig, så praktisk, lugn & pålitlig.
Jag visar inte mina svagheter ofta, dock oftare.
Nu står jag här, inför nytt jobb, ny vardag, dagis & jag är inte alls
densamma som jag var innan jag gick på föräldraledighet!!!
Jag är rädd! Hur irrationellt, ologiskt och hysteriskt det än är så
är det precis så det är. Jag kan börja tjuta vid blotta tanken att inte
få vara med min Ärta (jag är för dagis på alla vis, jag älskade dagis-
självklart ska hon gå på dagis).
Jag VET att HON behöver andra, att det är utvecklande, stimulerande,
kul och hon kommer älska det...Men jag är ändå rädd!
Jag minns inte vad jag levde för förr. Jag vet inte hur jag ska
kunna hitta MIG igen :/ Ja ja, det får ta sin tid...
Tips mottages tacksamt. Hur lär man sig bli ego? :)
Du är inte ensam om att börja tjuta vid blotta tanken på att inte få vara med sin lilla älskling. Här har du en till! Bööööl! :)
Stor bamsekram från en som också undrar hur man bli ego igen.
Oj oj oj, det där känner jag igen. Jag har börjat att ta tag i MITT liv och MIG SJÄLV för man glömmer helt bort sig själv när man får barn, så är det. Men jag har bestämt mig att det får ta den tid det tar, det är en process man ska ta sig igenom tror jag. Samma sak är det att börja jobba och släppa taget, jätteläskigt men livsnödvändigt för båda är jag helt säker på. Det tar ett tag men sen börjar man faktiskt uppskatta att umgås och prata med vuxna igen, och få sitta ensam på toa, och äta en lunch utan att bli avbruten. Stor bamsekram kommer här så länge. Kraaaaaam.
Ja, vad ska jag säga... Jag som var hemma med barnen i nio år och sedan jobbade extra nätter, kvällar och helger, för att kunna vara hemma med barn, möta barn vid skolan och bara finnas där. Och jag är inte den rädda eller oroliga sorten, men barn förändrar en som person. Jag tror inte man förväntas vara ego som mamma, även om jag förstår vad du menar, man måste se till att man själv mår bra för att orka och förmå.
Man ska väl bara igenom det, på ett eller annat vis. Förhoppningsvis är man två om föräldraskapet, det underlättar.
